Journalisten
Restaurangbesöket var smärtfritt för alla utom min plånbok. En minimal rätt med Vagye, Foie gras (Jakobs definition: lever från tvångsmatade gäss, Wikipedia bekräftade), tryffel och potatispuré. 160kr. + Ett glas rött för 120 + Brässerad kalv: 110kr. + Drink, Japanese slipper: 115 kr = nota på 505 kr. Aouch! Men jag ”unnar mig”. Frågan är om det egentligen är att unna sig med den ångesten jag nu känner över min plånbok. Och ångesten över plånbokens tomhet när man upptäcker att Top Shop har pop up outlet nu ikväll, 50 meter från hotelldörren…
Under tiden som jag väntade på min kalv satt jag och antecknade lite ideér i mitt ganska fula blåa block och hamnade plötsligt i en konversation med två advokater som satt vid bordet bredvid.
De undrade vad jag skrev.
Jag ljög.
Jag sa att jag skrev en artikel till en lokaltidning i Ystad.
Och what do you know – en av killarna är född i Tomelilla och den andra har själv frilansat en del. Knepigt att slingra sig ur där: ”vilken tidning skriver du för?” – ”Eeh… Ystads Allehanda”. Vad får du för en artikel då?” – ”Tja, det beror lite på hur stor den är och hur mycket jobb som ligger bakom och så. Men kan väl ligga på en 2000” Visade sig vara snyggt höftat av Julia, frilansarkillen hade fått 2500 för sina ungefär. Och trodde att man aldrig kunde få mer än 4000. Lättnaden över att jag inte drog till med 15000? Puh!
Jag ljög inte om att jag skulle söka in till teaterhögskolan kommande morgon och att jag därför behövde gå upp och lägga mig. Den ena gav mig sitt kort, och sa ”ja, om de inte antar dig så kan du ju ringa mig, så överklagar vi domen” Och det var bara kul, för han hade ring på sin vänsterhand, så det var inte ens slisk. Trevliga killar! Lite dåligt samvete över att jag ljög för dem, men inte jättemycket.
Kommentarer
Trackback
